Varningsord till de
unga av Emil Gustafsson

”…om den synd han
begick… är skrivet i Juda kungars Krönika.” 2 Kon
21:17.

Unge vän! Åren går.
Livet är en sådd. Ungdomstiden, då allting knoppas, är en sådd för livet. Då
grundläggs karaktären. Framtiden står i förhållande till varje ögonblick av din
ungdom. Framtiden skördar ditt nuvarande levnadssätt . Ålderdomen skall antingen
leva på kapitalet av en väl använd ungdomstid, eller stappla med darrande
lemmar, likt en förlorad son, till svinstian i främmande land. Livet går
igen.

Små handlingar
bygger din karaktärs byggnad. Betydelsen av ett enda ögonblick kan vara
obegränsad. Varje levande varelse måste fulländas. Var går gränsen för din
utveckling? Slumrar inte evigheten i ditt bröst. Broder, människan är skapad för
en ändlös tillvaro. Vore det inte så, skulle hennes liv på jorden vara
meningslös. Livet är en början. Här läggs grunden för kommande
utveckling.

Din egen hand har
skrivit årens vita blad. Du är själv din egen dagbok. Du har skrivit din
levnadshistoria med eldskrift i din karaktär. Krönikan om Judas konungar är
endast berättelsen om hur dessa kungar levde. Varje människa, vare sig konung
eller slav, måste lämna sitt bidrag till denna berättelse om ”Judas konungar”.
Där finns du själv. I samvetets bok är du tecknad. Ditt livs gärningar kommer
åter i dagen.

Herren känner dig.
Människans gärningar vittnar om vad hon är, de uppenbara synderna går före till
en dom. Syndaren träder inför Gud med samvetets bok. Det skulle inte behövas
någon annan dom för människan än ett skärpt samvete. Denna bok verkar vara
borttappad, precis som Krönikan om Judas konungar, men domstiden kommer föra
fram den i ljuset. ”Böcker öppnades, och de döda blev dömda efter sina
gärningar.” När den förlorade sonen kom till besinning skrev han ner sin
bekännelse. Natans ord: ”Du är mannen!” fällde kungen till marken. Då Hiskias
son kände udden i Herrens dom vaknade samvetet. ”Då besinnade Manasse att Herren
är Gud.” Gudsförnekaren grät och bad till Gud. Det fräcka hånet
tystnar.

Människan döms
efter sina gärningar. ”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att
var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.” ”Fäll
därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som
mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter.” Den avgörande dom som
här avses har ett genomträngande ljus. Tydligen syftar domen på människan själv
och hon döms efter vad hon är. Ett fullständigt avslöjande av hennes gärningar
uppenbarar hennes verkliga natur. Hon måste avlägga räkenskap för sitt liv men
går förlorad genom sig själv. – Syndaren avslöjas inför Gud. ”De ogudaktiga
förgås inför hans ansikte.” En skymt av hans alltigenom rena och heliga väsen
skulle vara nog att för människan uppenbara hennes synd. Till och med den för
alla troende kära uppenbarelsen av lammet kommer syndaren att ropa till berg och
högar om skydd för Lammets vrede. Är inte Lammet den högsta uppenbarelsen av
Guds kärlek? Göt inte han sitt blod till lösen för dem? Ändå ropar de: ”Göm oss
för Lammets vrede!”

Minnet av att ha
trampat på kärleken framkallar dessa rop. ”Min synd är förlåten”, sa en sjöman.
”Men jag kan inte förlåta mig själv att jag krossade min mammas hjärta”. Minnet
av hennes kärlek anklagade honom och den älskande, i döden utgivna, var borta.
Detta är din ställning som förlorad. Hans blod ropar från jorden. Golgata är ett
Sinai för din själ. Du har föraktat hans kärlek, trampat hans blod och nu är du
skild ifrån honom evigt, för evigt.

Kunskapen om hans
utgivande i döden kommer den förtappade syndaren att ropa: ”Ve mig för en
trampad kärlek! Jag föddes till att härska, och nu är jag fängslad. Han kallade
mig till sin härlighet, och nu ligger jag i helvetet.” Minnet från jorden
samlade bränsle för den eld som aldrig slocknar. Barndomens lyckliga dagar, ditt
föräldrahem och din gudfruktige far väcker sådana känslor som du aldrig anat och
du ropar: ”Borta, evigt borta!” Samvetet skakas av din fromme lärares röst, men
du faller tillbaka likt Saul och ropar: ”Ve mig!”

Den tid Herren
sökt din själ kommer aldrig åter. Helvetets kval bränner dig. Din pappa har gått
till himmelen, din mamma har avsomnat i Herren. De gråter inte mer. O Manasse,
tårarnas barn, var är du? Du bad ju våra böner och sjöng ur min sångbok. Och nu
ligger du i helvetet. ”O, att jag hade fått dö i ditt
ställe!”

Eller, du kan
räddas. Du lever ännu. Fly för ditt livs skull! Jesu blod kan rena dig från
synden. Hans famn är ej sluten. Det finns ro för din stackars själ. Kom hem,
förlorade son!